Rätt hjälp i rätt tid – en fråga om liv och död

För 1 år sedan stod jag vid ett vägskäl - nykterhet eller död. Något pushade mig till att välja nykterhet. Där började min resa, genom att jag fick chansen att åka på behandling till Sverige. Under en period på behandlingen av 3 månader fick jag en helt ny syn på sjukdomen “beroende” och vad som krävs för att jag ska leva ett nyktert liv.

Det var inte bara att sluta dricka, det var enkelt, utan att börja leva på ett helt nytt sätt som jag fick lära mig. Min hemkommun ville gärna stöda min rehabilitering, men såg gärna att det skulle ske på hemmaplan, och jag fick efter genomförd rehabilitering ett erbjudande att komma till USM:s halvvägshem.

Jag bodde på boendet 3 månader och sedan flyttade jag till stödlägenheten som USM har och bodde där i ytterligare 5 månader.  Jag är helt övertygad om att denna långsamma process, att återvända till samhället och stå på egna ben igen var en nödvändighet för att bibehålla mitt fortsatta tillfrisknande. Under de första 3 månaderna fick jag fortsätta mina nya inlärda rutiner. I dem ingick något så enkelt som att stiga upp i tid på morgonen och äta frukost. Något sådant fanns inte på min världskarta då jag var aktiv i mitt beroende. Tiden gör mycket, och tid tar tid.

Under mina ytterligare 5 månader i stödlägenheten deltog jag aktivt i rutinerna och gruppverksamheten på USM, men fick i sakta mak börja anpassa mig till samhället och dess krav, med det samtida stödet från USM på sidan om. Enskilda samtal med min kontaktperson varje vecka var ett stort bonus, och att få delta i gruppverksamheten med andra beroenden hjälpte mig hålla fokus på det viktigaste: tillfrisknandet. Det som jag bland annat fick var att tackla vardagens problem och utmaningar med stöd.

Om jag skulle ha åkt hem direkt efter min behandling skulle jag ha stått ensam och förvirrad med mina problem och inte vetat vad jag ska göra.  Min sjukdom har mycket att göra med mina vansinniga tankar, mina rädslor, min skam, mitt ego osv. Utan hjälp från USM och gruppverksamheten kanske jag inte stått där jag är idag, 1 år senare, med utbildning på gång, en stor flytt och en framtidsplan. 

Med stor brist av svenskspråkig missbrukarvård i Finland anser jag det en nödvändighet att föreningar som USM finns, som kan ge det lilla extra och fungera som ett extra stöd där inga av kommunernas insatser hjälper eller räcker till. Det stödet hjälper oss komma på fötter och återförenas med livet på livets villkor.

” M ”