När det gäller kvinnors och mäns rusmedelsproblematik är det viktigt att ta just dessa saker i beaktande: den rådande kulturen och inställningen till konsumtion av alkohol, droger och läkemedel, vilka förväntningar finns på kvinnor respektive män, vad anses vara socialt acceptabelt i samhället, och vem bestämmer när användningen blir problematisk? Detta är bara ett axplock av alla faktorer som spelar roll när det kommer till hur vi ser på kvinnors och mäns rusmedelsanvändning. När det kommer till beroende och missbruk rör vi oss i den minst jämställda delen av samhället, och det pratas allt för lite om konsekvenserna av att se på kvinnor och män med beroendesyndrom som en homogen grupp. Genom att ta av oss jämställdhetsglasögonen för en liten stund kan vi dels få en förståelse för hur komplex beroendesjukdomen är och hur den påverkar individen, dels hur upplevelser och erfarenheter av skadligt bruk skiljer sig åt mellan män och kvinnor.
Det är aldrig lätt att få fram konkreta siffror och statistik när det gäller befolkningens rusmedelsanvändning, beroende och skadligt bruk, och ännu svårare är det att hitta tillförlitlig information gällande skillnader mellan kvinnor och mäns användning. En orsak till detta är att statistik rörande alkoholkonsumtion ofta samlas in genom självskattningsformulär (t.ex AUDIT), och för att den informationen ska vara tillförlitlig krävs att den som fyllt i formuläret har varit helt ärlig angående sin användning. Två av beroendesjukdomens vanliga konsekvenser är oärlighet och bristande sjukdomsinsikt, något som kan påverka hur man tolkar och fyller i enkäter som berör den egna rusmedelsanvändningen. En annan orsak är att det inte alltid framkommer om det finns beroendeproblematik till grund för t.ex. hjärt- och kärlsjukdom, fallolyckor eller mental ohälsa, och det leder till att vårdbehovet inte kopplas ihop till skadligt bruk av rusmedel. En stor del av de personer som har en beroendeproblematik söker aldrig vård eller genomgår behandling och på det viset blir registrerade som klienter inom beroendevården, vilket gör att mörkertalet för hur många som är drabbade är stort.
Enligt THL:s statistiska årsbok om alkohol och narkotika 2022 konsumerar kvinnor ungefär hälften så mycket alkohol som män, men andelen kvinnor som får vård eller genomgår behandling för rusmedelsberoende är ca en tredjedel jämfört med män. Andelen kvinnor som söker vård för alkoholrelaterade sjukdomar (2021) är avsevärt mindre än män i samma kategori (kvinnor: 22,3 %, män: 77,7 %), medan andelen kvinnor som söker vård till följd av läkemedelsförgiftning är avsevärt större än andelen män (kvinnor: 63,4 %, män: 36,6 %). Ser man på ungas alkoholkonsumtion är det ingen större skillnad mellan flickors och pojkars (14-20 år) drickande i berusningssyfte, däremot kan man se en skillnad på konsumtionsmönster beroende på utbildningsanstalt. I det stora hela kan man konstatera att kvinnors användning av rusmedel är mer lik männens i yngre år, för att sedan minska ju högre upp i åldersgrupperna man kommer. Vi kan även konstatera att kvinnor är mindre benägna att söka vård för skador eller sjukdomar som kopplas ihop med rusmedelsanvändning än män, och kvinnor genomgår mer sällan vård på behandlingshem än män. Som tidigare nämnt behöver man ha med sig att det lämnar mycket osagt trots omfattande tabeller och siffror kring befolkningens rusmedelsanvändning, och en hel del frågor lämnar obesvarade: varför minskar kvinnors alkoholkonsumtion ju äldre de blir, och gör den verkligen det? Varför är kvinnor mindre benägna att söka vård än män? Hur många kvinnor söker vård för t.ex hjärt- och kärlsjukdom till följd av skadlig alkoholkonsumtion men vars beroendeproblematik aldrig blir synlig i den allmänna sjukvården? Varför är kvinnor överrepresenterade när det gäller läkemedelsförgiftning? Och sist och slutligen: hur stort är mörkertalet när det kommer till kvinnor som lever med ett beroende men på grund av känslor som skuld, skam och rädsla aldrig söker hjälp?
Historiskt sett har forskning kring beroende och missbruk (och även forskning kring hälso- och sjukvård i största allmänhet) till största delen utgått från manliga deltagare. Detta är inget som vi behöver lägga någon värdering i eftersom det är så som det har sett ut, mannen har setts som norm i många delar av samhället, och när man har funderat kring kvinnors beteende eller sjukdomar så har man använt män som referens. I långa tider har studier, arbete och politik varit förbjudna områden för kvinnor eftersom man genom historien har trott att kvinnor blir galna av för mycket kunskap, och att kvinnor är känslostyrda varelser som inte ska belastas med för mycket intryck genom att leva ett liv utanför hemmet. Men varför är det då viktigt att titta på skillnaderna mellan “manligt och kvinnligt” beroende och skadligt bruk av rusmedel? Genom den forskning som gjorts har man sett flera faktorer som spelar roll när det kommer till orsaken till att kvinnor använder rusmedel på ett skadligt sätt i jämförelse med män. Kvinnor som använder rusmedel på ett skadligt sätt har större benägenhet än män i samma målgrupp att komma från familjer där en eller flera familjemedlemmar också har beroendeproblematik. Detta påvisar att orsaken till alkohol- eller drogmissbruk kan vara genetisk, familjens historia, stressande levnadsmiljö eller traumatiska upplevelser som man vill försöka bedöva genom alkohol och droger. Forskning visar också på att kvinnor med beroende har haft ett stort ansvar i den egna ursprungsfamiljen och har upplevt mer störningar i den egna familjen i jämförelse med män i samma situation. Kvinnor har också en större benägenhet än män att ha en partner som använder droger eller alkohol på ett skadligt sätt, och att identifiera relationsproblem som en av orsakerna till användningen. Som ett resultat av mellanmänskliga stressfaktorer har kvinnor en större benägenhet att uppleva affektiva störningar (t.ex depression eller bipolär sjukdom) än män, som i sin tur mer ofta engagerar sig i kriminellt beteende eller upplever antisociala personlighetsstörningar. Även om kvinnor upprätthåller sina vanor genom prostitution eller småstölder, är män mer benägna att förlita sig på stölder, bedrägerier och inbrott för att ha råd med droganvändningen.
Man har också sett att kvinnor själv ser mer negativt på droganvändning än män och att det sociala stigmat som är kopplat till drogmissbruk kan fungera avskräckande, som i sin tur leder till att kvinnor inte öppet berättar om sin problematik i kontakt med allmän sjuk- eller hälsovård. Detta tillsammans med rädsla för att förlora vårdnaden om eventuella barn kan vara en bidragande orsak till varför kvinnor dröjer längre med att söka vård för sitt beroende, om de över huvud taget söker hjälp.
Det har också visat sig vara skillnader på resultat av behandlingen beroende på vilket sätt kvinnor bemöts inom vården, där det konfrontativa hårda bemötandet som under lång tid har använts inom beroendevården och som kanske fungerar bättre för män, inte alls har samma resultat hos kvinnliga klienter. Orsakerna till varför kvinnor stannar kvar i behandling skiljer sig också från mäns, där tillgång till hälso- och sjukvård, rådgivning kring våld i nära relationer, hjälp med transport, tillgång till barnomsorg och möjlighet till individuellt stöd med handledare är huvudorsakerna till varför kvinnor vill stanna kvar och genomför behandlingen. (Tuchman, 2010).
På grund av den fortsatta synen på kvinnan som i första hand mamma och omsorgsgivare, upplever många kvinnor att de diskrimineras och möts med nedvärderande och icke stöttande bemötande av professionella inom social- och hälsovården, och detta påverkar så klart användningen av den service som finns för målgruppen (om det ens finns tillgång till ändamålsenlig service). (Arpa, 2017)
Jämställdhet är något vi ska fortsätta eftersträva och då är det av yttersta vikt att vi ser till de olika behoven som finns beroende på vem det är vi möter i våra behandlingsrum. Genom att se till olikheterna och anpassa bemötande och behandling efter dessa skapas förutsättningar för en jämställd vård, där alla oavsett kön ska få möjlighet till att få ändamålsenlig hjälp för sitt beroende. Ibland måste vi våga se olikheterna och agera efter dessa, samt våga utveckla våra behandlingsmetoder utgående från tanken att beroendesjukdomen på vissa plan beter sig på samma sätt oavsett vilken individ som drabbas, men upplevelsen av denna kan skilja sig åt markant beroende på om man är kvinna eller man.
Under året kommer vi att lägga extra fokus på att lyfta upp och beskriva dessa olikheter för att skapa en förståelse för att de finns, och att de behöver tas i beaktande i mötet med kvinnor med beroendeproblematik.
Detta är det första inlägget i anknytning till USM´s fokusområde år 2023: #kvinnorsrätttillstöd. Följ oss gärna på sociala medier för att hålla dig uppdaterad kring vad som händer i vår verksamhet och för att läsa de nyaste inläggen med anknytning till vårt fokusområde.
/Lina Ulfsdotter
Källor:
