Att leva ett liv och att skriva en berättelse är ungefär samma sak. Man kan ha tankar om hur det ska bli och om vad som ska hända, men i något skede blir det tydligt att det inte är jag som sätter upp ramarna, utan berättelsen själv – livet själv. Vi får finna oss i det som sker och vi får anpassa oss till att handlingen plötsligt skenar iväg åt håll vi inte alls kunnat föreställa oss.
Som författare handlar arbetet om att vara öppen och att ta emot det som kommer, snarare än att driva på och jaga fram något. Den mest grundläggande tesen för aspirerande författare ”gräv där du står” innebär att jag ska använda mej av det jag redan har och redan är.
Jag tycker att vi alla kan se oss som författare. Vi skriver manuset för vårt eget liv. Vi skapar den värld vi lever i. Vi är fria att välja detaljerna i vårt liv, men de stora händelserna, vändpunkterna och den dramatiska kurvan väljer vi inte själva.
Vem är jag i min berättelse? Är jag modig eller inte? Är jag fri eller sitter jag fast? Är jag ens huvudpersonen i min egen berättelse?
Alla berättelser handlar om utveckling. Allt börjar i något, som övergår i nåt annat. Som läsare, tittare eller betraktare har vi vissa krav på huvudpersonen: Vi vill se att hen växer.
När vi nu vänder blad och byter kapitel och år på samma gång, och ser på högen med alla oskrivna ark framför oss är det lätt att drabbas av både svindel och skräck – vad allt ska huvudpersonen behöva ta sig igenom på dessa sidor? Ja, det kommer att komma motstånd och tunga stunder. Men det kommer också att komma överraskningar och glädje. Själv behöver jag inte ta ansvar för annat än hur min huvudperson tacklar det som kommer: Låt det vara med mod och tillförsikt. Låt det vara med eftertänksamhet. Låt det vara med empati. Låt det vara med hopp. Låt det vara med kraft. Skriv din berättelse med kärlek.
/Sara
