Vi människor tycker om att uppleva saker tillsammans. Det är därför vi dras till stora arenor där vi skriksjunger tillsammans med tusentals andra. Det är därför vi åker busslaster för att se vårt favoritlag spela. Det är därför vi biter oss fast vid traditioner kring högtider, därför vi sjunger de vackraste julsångerna i en kyrkbänk, därför vi samlas till julfest, till luciatåg och till familjemiddag.
Vi tycker om det förutsägbara. Vi tycker också om att känna oss som en mängden – i flocken, i familjen, i kulturen. Vi vill höra till. Vi behöver höra till. Det är i speglingen av andra vi får form och röst.
Ibland skickar livet ändå ut oss på irrfärder där vi inte kan vara med. Vi kan inte ta del. Vi kan inte tro att det finns en plats för oss. Vi glider ut i skuggorna.
Därför är det extra viktigt att vi bemödar oss om att få med också de som tvekar. Vi behöver varsamt knacka på skal som ser ogenomträngliga ut. VI behöver hejda den som är på väg åt ett annat håll. Kanske är det vi ser bara ett spelat ointresse. I luciatid när vi myser i skenet av levande ljus och gnistrande stjärnor, behöver vi komma ihåg att de som kanske behöver värmen allra mest är de som inte dyker upp för att ta del. Ibland behöver vi mycket övertalning, men med vill vi alla vara. Också då vi inte tror det själva.
/Sara
