Skam utgör en av våra grundkänslor, parallellt med känslor som glädje, förvåning, ilska och avsky. Skammen har ett tydligt syfte och det är att få samspelet mellan oss människor att fungera – genom att känna skam ska vi förstå vad som förväntas av oss i en situation och vad som inte är ett önskvärt beteende. Vad passar och vad passar inte? Som flockdjur är vi människor måna om att gruppen ska fungera och vi vill framför allt få vara en del av den. Den sunda skammen sätter ramarna kring både samhället och oss själva.
Samtidigt utgör skammen ett av de största hindren för att på riktigt kunna känna livet, vara i livet. Skam gör att vi tappar vår connection till både andra och till oss själva. Vår tid och vårt samhälle vilar på en skamkultur, där jag aldrig kan vara tillräcklig. Jag är aldrig bra nog, och kan alltid bli smalare, starkare, mer framgångsrik, ha ett prydligare hem, skaffa mej ännu en utbildning, äga fler statusprylar eller ha barn som genom sina prestationer lyfter min status ytterligare. Där jaget är hotat blir andra människor ofta ett hot, snarare än en tillgång: skitsnacket, missunnsamheten, baktalandet – den egna skammen får ofta vingar som vi ivrigt försöker projicera på andra. Skammen kan lika gärna få oss att försvinna helt in i tystnad, som den kan få oss att kräva all uppmärksamhet. Också det skamlösa beteendet är ett symtom på en skam som dränker och kväver.
Varifrån kommer då en skam så stor att vi inte kan känna att vi ens är berättigade till en plats i livet, en skam som får oss att ta till destruktiva handlingar och lösningar?
Den osunda, förlamande skammen får grepp om oss tidigt. Det är under våra allra första år grunden för vårt själv läggs. Det är hur vi blir speglade, hur vi blir bekräftade. Hur vi blir talade till, huruvida vi möts med glädje, förundran, empati och förståelse, eller med avvisande, otålighet, stress och oförutsägbarhet. Tidigt i livet vet vi redan om vi är en börda och en besvikelse, eller om vi är någons ljus.
För den som bär mycket skam är det svårt att känna glädje. Också de finaste stunderna i livet förorenas av tvivlet – inte är ju jag värd? Det enda sättet att befria sej från skam, är att våga möta den. I vår tidiga barndom rustar vi oss med försvar för att överleva i en opålitlig tillvaro. Vi stänger av vissa känslor, vi förstärker kanske andra. Kanske blir ilska den enda känsla vi har tillgång till. Som vuxna människor fyller våra försvar sällan någon funktion. De blir bördor som håller oss tillbaka och som gör att vi inte kan vara delaktiga i livet. Vi måste låta försvaren falla: prestationerna, sarkasmen, jargongen, aggressionen, beroendet eller vad det nu är vi använder. Vi måste våga se oss själva och också låta andra se oss som vi är.
Då det osedda blir sett, kan en läkning börja.
/Sara
