Att jobba med sig själv kan därför liknas vid att plantera en skog. Det är ett massivt arbete som jag inte nödvändigtvis gör med bara mig själv i åtanke – det är ett arbete som kommer att sprida sig som ringar på vatten. Genom att arbeta med mig själv ger jag också människorna i min absoluta närhet en möjlighet att se på sig själva med nya ögon. Ibland medför mitt arbete att andra människor tvingas se de dysfunktionella mönster som kanske präglar en familj, en släkt eller ett sammanhang. Men framför allt kommer det arbete jag sätter ner på mig själv att påverka de barn jag redan har, eller de barn jag kanske kommer att få. Den som planterar en skog gör det ofta för kommande generationer.
Att arbeta med sig själv handlar om att bryta mönster. Mönstret är sällan något jag har ritat upp själv, oftast finns modellen färdigt där: olika metoder för att undvika känslor, olika flyktvägar från outhärdlig skam, olika sätt att skydda mig från att känna mig sårbar och ensam. Den dysfunktion eller det illamående jag lever i har ofta fått sin början långt före jag ens fanns. Ofta är det någon annans känslor, trauman eller rädslor jag bär på, utan att ens vara medveten om det själv. Jag lever i en skog som fått växa sig snårig och sned, där ogräset snärjt in stammarna och hindrat solen från att nå ner – jag har inte fått det jag behöver för att nå min fulla längd, och inte någon annan heller som lever just här.
Ibland måste man därför avverka skogen, såga ner det som är sjukt och förvridet, och ge plats för nytt att växa. Det är ju så att det i stunden alltid är lättast att ta till det man är van vid – man tänder cigaretten, man låter ilskan explodera, man säger något giftigt eller man drar sig in i sitt skal. Att stå där med yxan och kämpa med ett träd när man vet hur många som väntar kan kännas omöjligt. Därför måste man förstå att allt förändringsarbete är något som kräver tid. Det handlar om att välja om och välja rätt just nu, just i den här stunden. Vi behöver inte hugga alla träd idag. Det finns inte den utveckling som går spikrakt framåt. Vi halkar bakåt, vi stiger snett. Men med målmedvetenhet kommer vi att med tiden att ha förändrat mycket. Ser vi oss över axeln och tittar bakåt kommer det att vara tydligt hur mycket som är annorlunda. Och skulle vi ha förmågan att se in i framtiden, skulle vi kunna se hur vårt arbete på sikt tar formen av en ny skog för de som kommer sen: en skog fylld med syre, doft och färg. En skog där träden inte skymmer varandra. En skog att leva i och av.
/Sara
